Noveller och andra texter från skrivarstipendiater

AnnaSara DahlenDalslands Stora Skrivarstipendium 2013 tilldelas AnnaSara Dahlén Här nedan följer hennes två vinnande bidrag Hon och Han och I ett renoverat hem:

Text 1: Hon och Han

Hon. Gruset var som mjuka chokladpraliner under hennes bara fötter med junihud. Hon sprang och hon flög och hon svävade och inga fotavtryck visade sig. Inte visste fötterna att marken var för kall eller gruset för hårt för att flyga. Klänningen fladdrade som havet, långsamt, böljande, det vita mot gryningsljuset. Hennes hjärtslag överväldigade hennes andning så tyst, tyst svävade hon fram medan dån, dån, dån hjärtat dånade. Hon sprang utan att ha bråttom. Hon sprang för ingenting annat kunde hon göra. Hon sprang och hon svävade och varje steg var ett hurrande. Skogen hurrade med henne. Hon hade funnit det goda och det vackra. Hon hade funnit honom. Han som stal hennes andning, stal hennes tankar. Kroppen rusade när hon rös. Men han hade inte stulet det som var hennes. Han var ingen tjuv. Han hade fått henne. Hon sprang och hon flög och hon svävade och luften fuktig av dagg sprang med henne, mot henne, i henne. Hon var inte vid liv. Det var större än så.

Han. Runt, runt. Varv efter varv snurrade han. Likt en häst fördes han utan egen vilja runt, runt. Kusken var hans fantasi och vansinne. Han var blind för alla äventyr som väntade honom i bokhyllan, kände inte stickorna i det slitna golvet, kände inte doften av svett från hans egen kropp. Han såg inte gårdagen. Han såg inte nutiden. Han såg bara henne. Runt, runt gick han medan han hörde symfonier, utmärkta synkoper och sagolika melodier. Han var yr men inte av tapeternas marscherande för ögonen utan av kroppens andning. Han andades fort och innerligt medan hjärtat dånade som vårfloden. Rann genom armarna ut till fingrarna, ner i benen, upp i huvudet. Hela kroppen längtade. Runt, runt. Det fanns inget annat att göra. Ar man klok står man still. Han var tokig. Därför snurrade han.

Hon. Hon stannade. Efter en tids springande, svävande, flygande landade hon. Gruset var gråare, pralinerna uppätna. Himmelen täcktes av vardagens moln, solen sa adjö och vinden började andas höst. Hon andades högre än hjärtat slog och hon började springa igen, ville springa fortare än geparderna och leoparderna men hon sprang mänskligare än någon annan människa förut sprungit. Tyst hade hennes hjärta blivit. Ett svagt droppande av det som varit hennes flod. Hon hade ont i fötterna, håll i sidan, värk. Hon svävade inte på molnen längre, hon var nere i gruset, vattenpölarna och diket. Klänningen var stum, ryggen svettig och vinden sprang mot henne. Hon frös.

Han. Varven var färre, långsammare, kusken hade givit honom vila. Han var fri att gå. Så han stannade. Han var yr av fötternas trampande, inte av hjärtat. Han hörde inte längre melodier, symfonier och inga crescendon basunerades genom kroppen. Tokigheten förlorade greppet om honom och därför satte han sig ner med förnuftiga tankar om dagen och morgondagen. Han var resonlig. Han tittade sig om i rummet och såg odiskade tallrikar, böcker som borde läsas, blommor att vattna. Han kände sig mänsklig, såg sina nötta skor som vandrat längs en äventyrlig romans och nu mest var dammiga av gårdagens smuts. Han stod still. Cell för cell, atom för atom tömdes på galenskap för att lämna plats för förnuft, ansvar och förstånd. Han var inte kär längre.

 

Hon & Han. En kal bänk. En mörk sjö framför. Värmen på hemresa långt bort. En stund på väg mot hösten som regnade bort, virvlade in och vräkte ner. De satt där tysta. Han bar en rock men frös. Hon frysande och varm i en kappa över klänningen. Hon dinglade inte längre med benen. Var stilla. Tittade fram. Hon såg fåglarna dyka, fiskarna slå, hon såg blommorna dö och molnen bilda en ogenomtränglig himmel. Det var han som sa det.

• Jag älskar inte dig längre. Vad annat hade han att säga? Han hörde inte längre tonerna och han mindes återigen då, nu och sen. Detta var ett slut. Hon tittade fortfarande framåt. Såg ingenting. Hon öppnade munnen för att stänga den igen. Sa:

• Jag störs av ditt sätt att prata, irriteras på ditt humör, skrattar inte åt dina fyndigheter längre. Jag håller mig ifrån dig. Han suckade. Sparkade på en sten som låg oskyldig och blek under hans nötta skor. Detta var inte drömmen som porlat genom honom. Bilder av evig sommar, gudomliga nätter, färgsprakande dagar hade så fort, så genast, bytts ut mot en vardagligare nyans. Kall. Mörk. Tunn. Därför reste han sig och gick. Kände skorna skava vid hans första steg, hjärtat klämma vid det andra, huvudet värka vid det tredje. Så stannade han i det fjärde bredvid hennes röst som sakta dansade i sensommarens kyla.

• Men jag dras igen och igen till dig. Rår inte för det, stretar emot. Jag vill inte vara din. Inte vara någons som inte önskar en. Men jag älskar dig. Jag älskar dig högre än jag vill. Fastän dånet inte hörs i mina hjärtslag och himmelen inte sjunger med mig. Fastän marken är hård och vinden kall så älskarjag dig. Jag hör det knappt men jag vet det. Hennes röst dansade långsammare, mänskligare.

• Vardagen är här och jag vill ha den med dig. Han stod still. Andades stilla. Orden han en tid trott att han alltid skulle få höra, men sedan trott trampats ner och kastats iväg för alltid, var åter här. Jag älskar dig gränslöst, ville han viska tillbaka. Jag ska älska dig för all framtid, medan åren går, årstider byts ut och våra rynkor blir djupare. Jag älskar dig när du är trött på morgonen och när du lyser av livslust och kreativitet på dagen. När vi är oense, tokiga i varandra, på varandra och solens skyms. Jag älskar dig. Jag är din. Allt det där kunde hans mun formulera. Men det som skapade ånga ur hans mun var andra ord. Ord som var hans.

• Men jag älskar inte dig. Därmed gick han sitt femte steg, sjätte och sjunde. På sitt tionde stängde han sina ögon, tolfte svalde han, femton knöt han handen, tjugonde sågs han inte längre. Kvar satt hon. Öppen och tom.

Han. Han stod på det nötta golvet och han såg böckernas äventyr framför ögonen, han kände sin egen kropps doft, andades lugnt och hörde tystnaden. Men han sträckte långsamt ut armarna och slöt ögonen. Han kände sig fånig, dum. Och maktlös. Jag måste tillbaka, måste känna igen, måste sakna och bli tokig. Jag måste älska igen. Han lät så fötterna börja röra på sig i ett varv. Ett varv till. Han tänkte på sommarnattens dofter, han tänkte på skogens gungande, han tänkte på hennes blossande kinder, han tänkte på hennes midja, han tänkte på hur han andades, han tänkte på värmen i luften. Varv efter varv snurrade han. Han tänkte på hennes skratt, han tänkte på deras vilda språng över vidderna, han tänkte på hans kittlande med grässtrån, han tänkte på hennes lek så han föll i vattnet, han tänkte på sitt skrik och han tänkte på hennes skratt. Han tänkte på tystnaden, molnens sakta flyende över himmelen, daggens väta i håret. Han tänkte på hennes mun, ögon, kropp. Varven gjorde honom yr, han andades högre. Han tänkte på hennes ärliga leende, mjuka ord, han tänkte på sin känsla av att vara del i något större, sin känsla av att kapitulera helt och fullt. Hon vann allt han hade. Hon vann hans liv, vilja och det som han alltid önskat. Och van\/ efter varv i rummet som svajade, bytte form och känslor fann han kanske ändå det. Det han saknat.

Hon & han. Han stod framför henne. Hon rödgråten, med hjärta på utsidan och fläta med utstucket hår. Han med yrt hår, hjärta som gror och glansig panna. Han hämtade andan och formuleringar. Hon hämtade luft och värdighet.

• Jag älskar inte dig. Inte som du vill att jag ska göra. Jag kan inte hålla tal om vår evinnerliga kärlek, om mitt hjärtas längtan och kraftigt dån. Jag kan inte lova dig någonting. Jag är bara här. För jag vill. Jag vill finna dig igen såsom jag fann dig. Jag vill önska vardag och oändliga nätter och upptäcktsresande dagar. Jag vill älska dig över berg och vidder. Jag vill drömma om att få bli din. Jag vill. Han tittade henne rakt in i ögonen. Lyfte händerna från byxfickorna, lät dem hänga utefter sidorna. Tittade ner och sänkte rösten.

• Jag vet att det inte är det du vill och jag… Jag vill ha din vilja. Den blir vår början. De. Bort från irritationer, distraktioner, eviga löften, solglitter och magnifika crescendon gick de. Bort från det stora, pampiga, djupäventyrliga gick de. Mot en regnig grusväg, sten i skon och gropar på färden gick de. Som leder förbi skatter i åkrar och mjuka regnbågar och slingrar sig in i kantarellgläntor och vildabärgömmor. Som andas vardag men också helg. Som är trångt, förvuxet fult och snårigt men bär på blomstertider komna med lust och fägring stora. De hade viljan. De hade önskan. Den var deras början. Den var deras enda alternativ. Deras liv.

Text 2: l ett renoverat hem

Hon står med båda fötterna på trasmattan. Hon står stadigt, ganska bredbent med kroppen vänd mot fönstret. Axlarna är nerdragna och händerna är nere i det varma diskvattnet. Blicken möter bubblorna och medan tickandet när de spricker hörs tyst, andas hon långsamt och tvunget. Hon försöker stå avslappnad. Ner med axlarna, tänker hon igen och igen. Huvudet har hon buret högt. inte sjunka ihop, inte kröka på ryggen, inte flacka med blicken, tänker hon. Stark, jag är stark. Kroppen vill torka händerna på handduken vid dörren och sakta gå ut i hallen. Och ut. Någonstans, bara ut. Men hon står still och hon lyfter inte ens armarna för att ha de tryggt i kors. Hon har lärt sig att det gör saken värre. Hon andas lugnt men tvunget. Var stark, var stark. Han står bakom henne och torkar varsamt ett av vinglasen. inspekterar så att inga fettfläckar är kvar efter middagen. Hela kroppen väntar på hennes svar. Sekunderna på vägguret ovanför det nya IKEA-bordet tickar med bestämdhet. Det kommer hända igen. Hon vet det. Han vet det. Middagen är avslutad och nu återstår bara disk. Barnen har gått och lagt sig och på diskbänken står smutsiga tallrikar bredvid matlådor för framtiden. lntill ligger vigselringen i en pöl av skum och vatten. Pastakastrullen och teflonstekpannan står kvar på bordet och i skålen där de rivna morötterna tidigare låg finns nu bara orangefärgad vätska. Bubblorna från diskmedlet av sorten som håller längst spricker en efter en. Det var inte så att hon inte var beredd på frågan. Hon är alltid beredd, försöker alltid ha ett snabbt svar till hands om frågan kommer. Ibland dröjer det mellan hans frågor, ibland blir följderna stora, ibland blir de små. Hon vet aldrig i förväg.

• Nå?
Hon stänger ögonen. Känner det förrädiska hjärtat slå snabbt och hårt trots att hon gör allt hon kan för att vara lugn. Hennes mage värker ikapp med huvudet. Hon märker att axlarna återigen är uppdragna och de skrynkliga fingrarna känns kalla i det varma vattnet. Hon andas in, öppnar ögonen, tar upp händerna från vattnet och lägger de på diskbänken och svarar med ryggen vänd mot mannen:
• Jag var och handlade och sen hämtade jag barnen.
• Bilen var borta redan vid tre. Barnen skulle inte hämtas förrän fyra. Han tar ett steg fram och hon känner doften av hans after shave och rycker till när hans hand snuddar vid hennes arm när han tar det andra vinglaset ur diskstället. Han backar och smeker varsamt glaset med kökshandduken. Hon andas in.
• Jag köpte ett paket till din mamma innan jag handlade maten. Jag glömde det. Den vasen hon pratat om. Rea. Hon hatar sig själv för den spröda rösten. Hon hatar sig själv för att hon inte berättade om vasen direkt. Hon visste väl att hon skulle ha sagt det direkt. Berätta allt. Allt blir bättre då. Hon står vid diskbänken och hatar sig själv och han som vet allt om henne.
• Och sen?
• Jag åkte direkt och handlade och sen åkte jag till dagis, upprepar hon. Hon känner blicken i ryggen. Hon vet att ögonen är förändrade och att munnen är kall. Hon hör att han torkar långsamt. Hon vet varför. Tid är det han har. Han ska ingen annanstans ikväll.
• Vad körde du för väg? Har du kvitton på det du handlade?

Första året hade inte blivit som hon trott. Förlovningstiden hade varit en drömidyll och ingenting hade tytt på att förhållandet skulle ändras med en till ring på fingret. Men en dag var förändringen ståendes i köket rakt framför henne, hade smugit sig in meter för meter. Det hade börjat med överraskningsbesök på jobbet och hon hade tyckt det var romantiskt att han ville äta lunch ihop med henne. Det hände en gång, två gånger, tre, fyra. Han körde henne tillbaks till jobbet och erbjöd att hämta henne när hon slutade. Hon slapp åka buss, det var väl mycket trevligare att åka med honom och han hade ju inget emot det. Inte jag heller, hade hon svarat då. Nu visste hon bättre. Han hade börjat stanna hemma oftare på kvällarna och om hon själv hade en plan hade han sett besviken ut när hon gick. Det dåliga samvetet gjorde att hon oftare och oftare började avboka. I slutändan hade hon slutat boka. Men det var inte förrän hon blev gravid med deras första gemensamma barn som trådarna började dras åt. Trådarna blev rep. Han gick numera systematiskt igenom hennes mobil, post och mail. Han skrev ut hennes schema vecka för vecka och satte upp på kylen så att även barnen skulle veta var hon var. Ändå frågade han alltid vad hon gjort på jobbet, hur länge hon varit där, vad hon åt och med vem. Med tiden blev svaren på de två sista frågorna ”matlåda” och \”själv\”. Han frågade då henne varför. Om hon inte var omtyckt på jobbet, om hon gjort något fel och om hon höll på att få sparken. Varje gång svarade hon nej. Det var sant. Ingenting tydde på det. Hon var omtyckt, om än tystare än förr och hon verkade ha blivit klantigare på sista tiden. Att hon inte tog det lugnare efter de där blåmärkena.

Han hade sina anledningar sa han. Hon såg det mer som singular. En kväll. En gång. Ett snedsteg. Hon hade gjort det. Redan medan drinkarna porlade runt i kroppen och gjorde henne fnittrig visste hon att hon borde ta spårvagnen hem istället för bort, bort, hem till honom. Hon visste att killen inte ens var intresserad. Ändå låg hon där halv tre på andra sidan stan och gjorde sitt största misstag. Varförvarförvarför? Han ville veta det lika mycket som hon. Redan när hon sminkade sig den kvällen fick hon frågan. Varför? Varför göra sig fin? Vad hade hon för anledningar, vilka intentioner fanns? Hon skrattade åt honom då. “Äh, tjejkväll.\” Det var en kväll innan förändringen. Visst, trådarna och frågorna fanns, men han hade inte behandlat henne sådär som han gjorde nu. inte än. Hade bara lite extra koll. Nojig. Och kanske just därför gjorde hon det hon gjorde. Ville vara fri. inte ägd.

Hon berättade alltihop. Genast när hon kom in genom dörren och la kuvertväskan i fönsterkarmen och satte pumpsen på skohyllan och tog bort de små mascaraklumparna i ögonen berättade hon. Hon grät och hon skakade och hon var rädd. Hon ville inte mista honom. Nu hade han faktiskt anledning till sina frågor. Anledning att kalla henne de där sakerna han sa när han var arg. Anledning att inte tro henne, anledning att bli mörk i ögonen. Från och med nu var hon hans. Helt och fullt.

Hon står fortfarande med ryggen mot honom och hela luften vibrerar av att hon svarat fel på de sista frågorna. Hon diskar frenetiskt för att få utlopp för stämningen.

• Älskar du mig? Frågan kommer rappt och utan uns av kärlek. Det är en fråga hon ställer sig själv dagligen, timligen. Hon kan inte älska en man som gör så mot sin fru. Kan inte. Men han ärrig mannen i hennes liv. Hennes stora kärlek och trygghet och en god pappa för både hennes och hans barn.

• Det är klart jag älskar dig, svarar hon och undrar om hon ljuger. Han tar ett steg fram och hon känner hans kropp mot hennes rygg. Hennes kropp rycker till och blir stel. Han kysser henne i nacken och lägger armarna om hennes mage. Trettonde veckan. De såg ultraljudet i tisdags. Som en vanlig familj i ett väntrum. Hon står alldeles stilla och andas knappt. Just nu har hon ingen aning om hur kvällen ska sluta. Hon hade lovat sig själv att fjärde gången skulle hon gå. Att göra så fyra gånger mot sin fru kunde inte enbart vara misstag. Första gången hade varit ganska oskyldigt och han hade gråtit hela kvällen. Det var tre veckor efter hennes stora misstag. I en vecka kom blomsterbud till jobbet och alla sa att den mannen skulle hon hålla hårt i. Sminket dolde det mesta. Hon förlåt honom redan innan det hänt och skämdes över tårarna som kom. Han hade blivit upprörd och det kan hända att man förlorar kontrollen, det visste hon. Och han hade väl ändå haft lite rätt till det? Andra gången var han full. Tack vare vintern var det bara hon själv som såg huden byta färg och han bad om ursäkt med middag. Tredje gången var kvällen hon blev gravid. Efter det visste hon vad rädsla var. Hur starkt det kunde sätta sig. Hon kunde numera oftast kunna läsa av stämningen direkt när hon kom in genom dörren. Efter den tredje gången visste hon också att hon lovat sig själv att endast en gång till skulle detta få ske. En gång till och hon skulle lämna honom. Fjärde gången blev femte gången som blev sjätte, sjunde och åttonde. Ikväll kanske den nionde gången. Han tar av sig vigselringen och lägger den på nattduksbordet bredvid sängen. Han knäpper upp skjortan, går fram till garderoben och tar ut en galge. Han hänger in den bredvid de andra blå skjortorna. Han får syn på en fläck på en ljusblå intill, suckar och lägger den i tvättkorgen som står vid fönstret. Han lägger också varsamt ner strumporna och går tillbaka till garderoben. Byxorna hängs upp på en galge. På väg mot sängen stannar han upp framför spegeln. I det dunkla ljuset ser han att det är dags att raka sig igen. Så går han fram till sängen. Lyfter på täcket och känner det svala lakanet mot huden. Han ställer alarmet på halv sju och lägger den bredvid fotot på honom och hans fru. Han lägger armarna bakom huvudet och andas ut. Det blir tyst. Hon står i barnens rum med tårna djupt ner i den tjocka mattan. Hon tittar på sig själv i den färgglada spegeln. Ögonen är rödkantade, näsan svullen. Hon har märken på halsen. Hon säger för sig själv och som ett löfte till de sovande i våningssängen:

• Tio gånger. Om du rör mig en tionde… Hon avslutar inte meningen. Hon vet att det kommer bli en tionde gång. Elfte, tolfte. Om hon inte går. Om jag inte går, upprepar hon. Om jag inte går. Hon känner att hon hatar mannen hon lovat att älska. Hatar starkt. Men visst älskar hon. Denna numer avskyvärda känsla. När hon står där öm, trasig och slagen i barnens rum med prickiga tapeter och hatar hon och älskar hon. Honom och sig själv. Och hatar och älskar igen.