Skrivarstipendium 2014

Dalslands Litteraturförenings Lilla Skrivarstipendium 2014 har tilldelats Emelie Constant, 16 år från Färgelanda.

Emelie-Constant tilldelas Dalslands Lilla Skrivarstipendium 2014Det lilla Skrivarstipendiet består av en check på 1000 kronor och priset kommet att delas ut på Bengtsgårdens högstadieskola i Bengtsfors fredagen den 5 december 2014 kl 08.00 av juryns ordförande Maj-Lis Dolk. 

Juryns motivering lyder: Med stor empati och varsamhet blandad med ilska och sorg skriver Emelie Constant om kärlekens avigsidor. Texten är mycket väldisponerad och berättelsen i dur och moll rymmer både humor och hopp.

Emelie själv säger att: ”Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva och att vinna stipendium är en dröm som går i uppfyllelse. Jag har ofta tvivlat på mig själv och trodde aldrig att jag skulle vinna! Ibland har jag tänkt att jag lika gärna kan ge upp drömmen om att ge ut en egen bok eftersom det är för stor konkurrens. Men stipendiet har gett mig hopp om att jag kanske har det som krävs för att lyckas en dag.”
Vi önskar Emelie Constant lycka till med skrivandet i fortsättningen och hennes bidrag som heter En vecka senare kan du läsa i sin helhet här nedan.

……

En vecka senare (efter att du sa att du aldrig mer ville se mig)

Fuck you.

Fuck us.

Fuck everything.

Jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig.

Fast jag menade inte det där sista. Inte heller det näst sista. Eller det före det.

Fuck me. I’m a fucking asshole.

Det menade jag.

Måndag 13 september 2010

Idag tog jag ledigt från jobbet. Stackars mig hade drabbats av en rejäl dos måndagssjuka. Men det talade jag självklart inte om för chefen. Han tror att jag ligger hemma och spyr galla.

Av ren impuls tog jag tåget in till stan. Jag ställde mig utanför din lägenhet och studerade vasen i fönstret. Den stod där den alltid har stått. Fast du hade bytt ut blomman, såklart. Rosen du fått av mig hade antagligen vissnat för längesedan, i takt med mig.
Du hade sagt att du aldrig mer ville se mig, och jag hade lovat att du aldrig mer skulle behöva göra det. Orden du vräkte ur dig var hårda som det fotbollsskott jag fick i huvudet när jag var sju år gammal. Den gången då jag svimmade framför en fullsatt läktare. Total förnedring. Något av det sista du sa till mig var att du hatade mig. Jag svarade att jag hatade dig också, men skillnaden var att det från mitt håll var en lögn. Det smakade bara beskt och oäkta på min tunga när jag uttalade det. Ur din mun sköts orden som vassa pilar medan din saliv piskade mig i ansiktet.
Det fanns ingen mening med att stirra in i ditt fönster i över tre timmar, men jag hade inget vettigt för mig. Du lever i sådan vardagslyx att du slutar jobbet halv två på måndagar. Då tog jag bussen tillbaka hem. Hela vägen satt jag och funderade på om du brukar stå utanför mitt lilla råttbo ibland, trots att du inte har några minnen därifrån. Jag tänkte att du kanske bara kommer dit ibland för att fundera över vad jag gör nuförtiden. Du kanske rentav står och fantiserar om att jag sitter där inne och dricker kaffe med en annan kvinna och har glömt bort dig. Och då kanske du saknar mig. Fast i verkligheten så har jag inte ens någon kaffebryggare. Lyxigare än jag har det kan man inte få det. Mitt slotts portar finner du långt inne bland stadens mörkaste labyrinter, där gränderna pryds av alkisar och ligister; där gatorna luktar piss och avsaknaden av pengar ekar mellan husväggarna.

Fortfarande undrar jag om du tänker på mig. Om du kanske kunde känna på dig att jag var hos dig idag. Någon liten doft kanske dröjde kvar. Kanske en stank. Du gillade inte min morgonandedräkt. En vecka senare (efter att du sa att du aldrig mer ville se mig) fick jag en present i brevlådan. Den låg inpackad i en rikligt utsmyckad kartong, inpackad i glittrigt presentpapper. Och i den låg precis den gåva man förväntar sig. Det plåster på såren man oftast får efter att ha saboterat ett 9 års långt förhållande.

En munskölj med en fin etikett på.

Skickar denna gåva å dina kommande flickvänners vägnar 

Förhoppningsvis kommer du att kunna bevara deras luktsinne lite längre nu

P.S. Förbered dig på att de kommer sticka ändå en vacker dag

Tack. Tack så jävla mycket. Det var som om en kall dusch sköljde över mig, och kvällen slutade med att jag satt skakandes av ilska i ett hörn på hallgolvet. Gud har inga planer för mig, jag är över. Mitt liv kommer att sluta i en sjaskig lägenhet liknande den här. Där ska jag sitta med en öl i näven och chipspåsen i högsta hugg. Min plufsiga mage kommer att förvärras ytterligare under de sista meningslösa åren i livet. Jag kommer ligga där helt utslagen varje kväll framför något dåligt nöjesprogram som snarare är uttråkande än underhållande. Jag kommer att spendera all min tid där i soffan, utan familj, vänner eller intressen. Jag är en trettioårig man som skriver dagbok, förstår du vad du har gjort med mig? Ju längre tiden går, desto mörkare blir mina ringar runt ögonen. De ger mitt ansikte ett alltmer ålderdomligt och sorgset uttryck. Jag har låtit mitt skägg växa och glömt byta kläder på över en vecka. När jag tänker på det är nog mina tånaglar ganska långa också. Alla rutiner har försvunnit i samband med att tiden stannade. Jag har drabbats av den slags sorg man tror att man aldrig kommer att slås av. Man tror att det bara händer andra. Men nu förstår jag hur det är, att inte känna sig själv längre. Jag minns att du ofta sa att du kände så, och jag borde ha tagit dig på allvar istället för att be dig rycka upp dig.

Torsdag 7 oktober 2010

Ibland drömmer man mardrömmar. Ja, det vet du väl redan. Men om man dör i drömmen, då vaknar man. Vanligtvis.

I natt drömde jag att jag dog. Jag stod i ditt kök med en pistol mot tinningen. Vet du vem som höll den? Det var jag.

Pang.

Sedan kom du hem. Jag hälsade och ropade och skrek och ylade till slut. Men du kunde varken se eller höra. Jag kunde se mig. Jag kunde se mig själv på golvet med en pistol i handen, simmandes i mitt eget blod. Den jag såg du också. Du såg och gick förbi. Där stod jag, som ett spöke som fastnat mellan världarna, och bara stirrade på mitt eget lik.

När jag kallsvettig vaknade upp i morse tog det en stund innan jag kom ur den hemska drömmen. Jag kollade mig i spegeln, undersökte huvudet i jakt på skottskador, kollade en extra gång för säkerhets skull att kudden inte var blodig, öppnade fönstret och skrek det högsta jag kunde ut över gatan.

Hej på er alla människor. Jag ville bara försäkra mig om att jag fortfarande var vid liv. Förlåt att jag störde friden under morgonpromenaden.

Lördag 30 oktober 2010

Det är så jävla sorgligt att en vuxen man sitter i sin dunkla ensamhet och skriver dagbok om sitt numera arbetslösa, dystra liv i brist på vänner, intressen och livsglöd. Livsglöd. Vilket fånigt och uttjatat ord egentligen. Jag önskade att man bara kunde köpa ett paket tändstickor och tända eld på träbitarna som är byggstenarna till det nya livet, se elden sprida sig och lysa upp allt igen. Men nu har jag inget att bygga på, av eller med. Och inga pengar till tändstickor heller för den delen.

Kanske är det såhär livet ska vara. Kanske hade det blivit så ändå. Tänk om jag fortfarande hade bott i din trånga men fina lägenhet? Hur hade det sett ut? Vi hade slutat som den typiska, tråkiga familjen. Några ungar som skrek och bråkade, det enda som fortfarande höll ihop oss. Vid vissa högtider och födelsedagar skulle vi ha trevliga middagar med våra föräldrar, höjdpunkten på året. Resten av de 365 dagarna skulle släpa sig fram i samma stil, år efter år.  Med din vanliga sönderkokta spaghetti och samma kallprat vid bordet. Ibland skulle dina vänner bjuda hem oss. Då skulle vi sitta där och skratta och prata och låtsas som om allting var perfekt. Du skulle le ditt oskuldsfulla leende som fortfarande påminde om den söta sextonåring du en gång var. Jag hatade att du alltid log så mot alla förutom mig. Det där smilet var bara en mask som dolde den häxa du egentligen var. Jag skulle se på medan du och Magnus försökte flörta diskret vid bordet, men jag skulle ertappa er ännu en gång utan att yttra ett ord. Jag skulle i tystnad sitta och fundera på vad ni hade gjort medan jag var på jobbet. Sedan skulle du och jag berätta om den roliga resan vi åkt på, fast den egentligen bara hade innehållit stora bråk om små saker. Barnen skulle hålla för öronen under varje högljutt tjafs, men vi skulle inte bry oss förrän någon av oss hade vunnit striden. Priset skulle vara att se den andres sårade blick ner i marken, och man skulle känna att man för stunden hade makten. Fast kanske, senare på kvällen när vi skulle ligga på var sin kant av sängen, då skulle vi inse att det aldrig var en vinst utan ännu en förlust.
Du och jag skulle störa oss på allt vad den andre gjorde. Du tjatade ständigt om min andedräkt, att jag skulle vakna tidigare än du och borsta tänderna om jag skulle få ge dig morgonkyssen. Tidigare hade du aldrig haft problem med den oavsett hur jag luktade eller smakade. Nu undvek du mig. Jag i min tur hade redan börjat störa mig på många av dina små brister. De leriga fläckarna på golvet efter dina skor på grund av att du aldrig ställde dem på hyllan, kläderna som låg i stora högar över hela huset och varje dag byggdes på, oredan i toalettskåpet efter dina vilda framfarter under morgonstressen. Listan kan göras lång. Jag kunde dig utan- och innantill. Trist. Trist och tråkigt.

Jag hatade din bistra min när jag visste att du tänkte på räkningar eller arbete eller hur dåligt jag behandlat dig dagen innan. Särskilt mycket hatade jag den där tristessen i ditt ansikte när vi stelt och mekaniskt rörde oss i takt på samma sätt som vi gjort i åratal. Man kan inte känna den där förälskade och galna längtan vi hade som tonåringar föralltid, såklart… Men vi hade ingen samhörighet längre. Vi var bara två människor som kommit varandra så nära att de gått om varandra. Två personer insjunkna i egna tankar. Förtrollningen var borta. Inget gulligt gos efteråt eller kyssar på hjässan.

Toalettbesök. Någon bredde en macka i köket. Tystnaden fylldes av rösterna på TV i fem till tio minuter. Sedan ett litet klick när lampan släcktes. Godnatt.

Allt vi hade kvar var rester. Små smulor från en god limpa. Och det enda pålägget som fortfarande fanns var gammal möglig ost.

 

Måndag 1 november 2010

Det traditionella avslutet från de amerikanska kärleksfilmerna existerar inte. Det kunde ha gjort det igår, om jag inte hade avfärdat ett sådant erbjudande. Du, min käre vän, stod utanför min dörr med mascara hela vägen ner till halsen. Men nu ska jag tala om för dig varför jag slängde igen dörren rätt i ansiktet på dig.

Tror du att man kan ställa tillbaka trädet om man ångrar att man högg ner det? Klistra tillbaka stammen i roten? Med superlim? Det tror du, va.

Tror du att man kan riva en målning i bitar, och sedan tejpa ihop den igen utan att det syns att den är inte är lika vacker som den en gång var?

Då har du jävligt fel ska du veta. Man kan inte döda någon och sedan återuppliva den. Du mördade mig. Jag har vandrat runt död mitt i livet. Som en zombie ungefär. Och nu ska jag göra om det, tänker du. Jag ska bli krossad gång på gång, för att sedan se livet tas ifrån mig igen. Du har mig redan i dina händer, du behöver inte be mig komma tillbaka. För jag håller fortfarande på att slita mig loss. Jag försöker slingra mig ur ditt grepp, och simma upp till ytan. Hela vägen från botten av dina oceanögon. Jag är nära nu. Kom inte hit och förstör det.
Egentligen är allt jag vill att du ska vara min igen. Livet förändrades så snabbt. Men det blir bättre som det är nu. Och det är nog bäst att du också försöker glömma. Vi var ju bara sexton.

Vänta bara. Snart kommer present efter present dimpa ner i din brevlåda. Jag ska skicka instruktioner på hur man kokar spaghetti. Och du ska få ett litet kort.

Tack för den fina presenten. Tack för munsköljen. Men jag föredrar faktiskt tandkräm. 

……

Fotot (privat) på Emelie Constant hämtar du här

PRESSRELEASE nov 2014

Johanna Lindström Bokdagar i Dalsland koordinator/pressansvarigjohanna.lindstrom@bokdagaridalsland.se 076-324 27 71
Bokdagar i Dalsland, Kyrkogatan 14A, 662 31 Åmål
Maj-LisDolk, Juryordf Dalslands Skrivarstipendium maj-lis@bokdagaridalsland.se 070-564 60

………………………

Under festliga omständigheter på Nordiska Novellkvällen i Kulturmagasinet, Åmål, delade författarinnan Negar Naseh ut priset till  Stella Palm – årets dalsländska skrivarstipendiat.

 i veck och sömmar (pdf) Stella Palm text Dalslands Skrivarstipendium 2014Prisutdelning av Negar Naseh till Stella Palm under Nordiska Novellkvällen 31 juli 2014/foto Åsa Carlsson

STELLA PALM  foto Sophie Forsgren

En ny dalsländsk skrivartalang har korats i och med det årliga skrivarstipendium som Bokdagar i Dalsland delar ut. Skrivarstipendiet som är en check på 5000 kr går till 20-åriga Stella Palm från Åmål, numera bosatt på Öland.

 

Många starka kandidater sökte stipendiet och det är med glädje juryn tar sig an arbetet att utse vinnaren. Maj-Lis Dolk är sammankallande i juryn och förkunnar att Stella Palm, uppvuxen utanför Åmål och numera konststuderande på Öland, hade något alldeles eget som väckte särskilt intresse.

Motiveringen lyder:

Dalslands Stora Skrivarstipendium 2014 tilldelas Stella Palm. Hennes språk är nyskapande och väcker lust och vilja att följa med in i berättelsen där man nyfiket får ta del av ett skimmer i vardagen. Ingen tappad maska eller knut på tråden, snarare en väv med inslag av känslor och dofter förmedlade i ett språk rikt på bilder och metaforer. I dessa förnimmer man förväntan på morgondagen och framtidens kommande poesiprosa.

Stella Palm är bred i sitt konstnärliga hantverk och tar sig an skrivande såväl som film, keramik, bildkonst och textil. Men det kan också bli politik.
– Just nu är jag mitt uppe i ett projekt där jag skickar konstföremål av egen tillverkning till Sverigedemokrater i riksdagen, berättar Stella Palm som också bloggar om hela händelseförloppet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *