Noveller och andra texter

Emma Glimne som fick Stora skrivarstipendiet 2012 publicerade följande novell i Korpgluggen nr 4/2012.

.:Prolog:.

Något har gått snett! Ring in läkaren!”

Vi förlorar henne!”

Håll ut, Mariette!”

De upprörda och desperata ropen ekade i förlossningsrummet. På sängen låg Mariette Rippert och kämpade för sitt liv. Bredvid stod Stan Rippert, Mariettes make, och såg på i förtvivlan när hans hustru försvann framför hans ögon. Sängkläderna som ifrån början varit vita var nu dränkta i blod.

Få ut Mr Rippert härifrån!” ekade en grumlig röst genom kaoset.

I samma ögonblick slet någon tag i den förtvivlade mannen och tvingade ut honom ur rummet. Han gapade och slog i desperata försök till att återvända till sin hustrus sida, men när de hotade med att kalla på vakterna lugnade han sig och stannade kvar ute i den tysta korridoren. Lukten av blod och rengöringsmedel svävade oroligt i den opersonliga sjukhusluften.

Stan vankade av och an med hjärtat bultande i bröstkorgen. Han bet sig i läppen tills det blödde och handsvetten gjorde hans händer glatta medan han bad en desperat bön till gud. ”Måtte Mariette överleva. Måtte du inte ta henne ifrån mig.”

Tiden gick olidligt långsamt. Sekunderna kändes som minuter och minuterna som timmar. När en barnmorska tillslut kom ut från förlossningsrummet med ett dunkelt uttryck i ögonen var det som att utdela ett obarmhärtigt slag i magen.

Stan sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen. Tårarna rann obehindrat nedför hans ansikte medan lungorna skrek efter syre. Det var som att hans kropp ville sluta leva när han förstod att Mariette var förlorad. Gud hade tagit henne från honom och lämnat honom ensam kvar på jorden. Hederliga Stan som aldrig gjort en fluga förnär, han som alltid gjort rätt för sig i livet, försökt hålla sig borta från synder och älskat sin kvinna till döds. Vad hade han gjort för att förtjäna det här?

Vill du se ditt barn?”

Det hade gått några timmar efter traumat och Stan hade blivit ombedd att lägga sig ner för att samla sig. Nu såg han bara tomt på kvinnan i sjukhuskläderna. Något i hans blick hade förändrats och vuxit till något oförklarligt. ”Jag vill inte ha något barn.” svarade han kallt när han såg på byltet som låg i kvinnans famn.

Kvinnan såg oförstående på honom. ”Men hon behöver sin far, speciellt i tider som dessa.”

Stan ställde sig upp. Han kände sig utmattad och tom på känslor när han frågade: ”Är det en flicka?”

Kvinnan nickade. ”Ja.. Annorlunda, men en vacker sådan.”

Hon gick fram till mannen och visade honom hans barn. Den lilla flickan låg inlindad i en varm rosa filt. Ett par besynnerligt bärnstensgula ögon plirade fram.

Tycker du inte att hon är fin?” frågade sjuksköterskan.

Stan såg på barnet med avsky. Hon var inte det minsta vacker i hans ögon, ändå tog han emot byltet i sin famn och stöttade det lilla huvudet mot armen.

Hon är lik dig.” sa kvinnan med ett leende.

Stan fnös och såg på barnet. ”Jag önskar att hon var mer lik sin mor.”

 

***

Rachael Rippert! Pallra in arslet genom dörren och det nu med det samma!”

Den gastande rösten fick Rachael att lyda varje gång. Hon skydde den och dess ägare då hon alltför många gånger fått känna på vredens knytnävar.

Rachael såg försiktigt på mannen när hon kommit in genom myggdörren till köket. Mannen tog, enligt honom själv, en välbehövlig klunk whisky i samma stund som hon klivit in från lekparken.

Har jag inte sagt åt dig att dölja att du är ett djävulens verk?” spottade han fram där han stod lutad mot den grisiga köksbänken.

Rachael sänkte blicken och strök en röd hårslinga bakom örat. ”Jag kan inte hjälpa det”, andades hon fram medan hon kände mannens hårda blick genom varje por i kroppen. ”Det bara händer när jag är ute och leker.”

Mannen ställde ifrån sig flaskan och höjde näven mot henne. ”Fy fan för dig, ungjävel!”

Handen brände till Rachael över kinden med en sådan kraft att hon kastades till golvet. Hon kröp ihop för att försöka skydda kroppen från de slag och sparkar som brukade hagla över henne i stunder som dessa. Stunder som hon inte alltid kunde förutse.

Du är djävulens avkomma! En dag kommer gud att straffa dig för synderna som fört dig hit!”

Rachael kände tårararna tränga fram, men hon satte sig ändå upp och torkade hastigt kinderna. ”Förlåt, Stan. Jag ska inte göra om det”, lovade hon mellan snyftningarna. ”Snälla, slå mig inte.”

Stan såg på sin åtta åriga dotter och tog åter igen flaskan i hand. ”Du vet att jag är tvungen att slå djävulen ur din kropp, Rachael. Glöm inte att be för ett mirakel innan du går och lägger dig.”

Rachael reste sig upp på darriga ben. Hon visste att hon hade misslyckats när hon kände sig svag och liten. Ändå bet hon ihop och genomled det som behövde genomlidas.

När kvällen kom sjönk Rachael ner på knä med armbågarna mot sänglinnet. Med knäppta händer och slutna ögon bad hon gud om det mirakel som hennes far sagt åt henne att be för. Hon var djävulens avkomma och gud måste frälsa henne från denna ondo. Då kanske hennes far skulle sluta göra illa henne en gång för alla?

 

***

Idag skadade jag en pojke på väg hem från skolan. Han hotade att slå ner mig om jag inte gav honom min väska. Jag vägrade. Han försökte rycka väskan ur handen på mig, vilket han snabbt fick ångra. På ett ögonblick hade jag omedvetet satt eld på hans kläder. Jag sprang därifrån i ren skräck. Nu hoppas jag att han är okej..

Jag vet inte exakt vad som hände med mig eller vad jag gjorde, men jag känner fortfarande ilskan som kokar inom mig likt en eldsprutande drake. Det är nog vad jag är. Jag är vad man i folkmun kallar ett monster.

De hårda orden som jag har fått höra genom min uppväxt är kanske i själva verket en spegelbild av sanningen? Jag är kanske ett missfoster som djävulen själv har sänt?

Sanningen är den att jag inte kan stoppa min utveckling. Jag har försökt, tro mig. Jag kan inte hjälpa att jag är född till den jag är och att jag bär på det jag gör. Du måste förlåta mig.

 

Rachael slog ihop skrivboken och lät bläckpennan falla till skrivbordets hårda träyta. Ömt strök hon över de slitna läderpärmarna. Dess blad var nedklottrade med tankar som hon behövde få bukt på. Annars skulle hon säkerligen tappat förståndet. Hon förvarade skrivboken fasttejpad under en av skrivbordslådorna, vilket höll den borta från Stan när han fick för sig att genomsöka sovrummet. Hans dotter skulle minsann inte få ha något som hon inte förtjänat.

Med en djup suck reste Rachael sig upp från skrivbordsstolen. Hon samlade sitt långa röda hår med händerna och lade det över axeln medan hon såg ut genom det halvöppna fönstret som vette ut mot den förfallna lekplatsen, där hon spenderat mesta delen sin barndom. Det var den enda platsen där hon någonsin känt sig som ett barn. Förutom i skolan då, men där kände hon sig annorlunda. Hon var annorlunda och det lät alla de andra barnen henne veta. Hon var van att höra glåpord och bli smutskastad för den hon var. Sådana som henne var inte accepterade i samhället, även om hon så vitt hon visste var den enda i hela Louisiana med sina muterade krafter.

Rachaels far Stan hade gjort allt för att dölja vem hans dotter egentligen var. Han tillät inga sociala kontakter förutom med lärarna i skolan. Det var strikt förbjudet med allt vad kompisar hette. Men vem ville egentligen vara vän med henne? Hon skrämde människor med sina okontrollerade krafter, de som hon aldrig har velat ha. De skänkte henne och hennes far inget annat än ondo, så varför skulle hon välkomna dem som en del av sig själv?

Rachael!” röt plötsligt Stan från nedervåningen. ”Kom ner och laga mat! Jag är hungrig!”

Rachael drog hastigt ut den tredje skrivbordslådan och tejpade fast skrivboken. ”Jag kommer!”

Hon gömde undan bläckpennan på samma plats och skyndade sig därefter nerför trappan på lätta fötter. Stanken av svett och otvättade kläder stack otrevligt i näsan, men vid det här laget var hon van. Hon hade levt i sin fars smuts i 14 år.

Laga till konserverna som står i skåpet”, sa Stan från vardagsrummet där han satt passivt i sin gamla insjunkna fåtölj. ”Och gör det ordentligt den här gången. Jag vill inte behöva värma skiten på nytt.”

Ja, Stan.” svarade Rachael lydigt och gick raka vägen in i köket till vänster om trappan.

Hon drog åt den knutna skjortan runt midjan och samlade håret i en slarvig hästsvans. Mycket riktigt stod det tre konservburkar i skåpet ovanför det lilla kylskåpet som för det mesta stod tomt. Tonfisk i tomatsås, bruna bönor och inlagd sparris. Rachael ställde ner burkarna på diskbänken och tog försiktigt fram den renaste kastrullen hon kunde hitta i berget av disk som trängdes i diskhon. Hon slog på kökskranen och sköljde av de värsta matresterna. Under tiden kunde hon inte låta bli att reflektera över smärtan som det kokheta vattnet borde ha orsakat. Hur konstigt det än lät. Det här var en av mutationens fördelar. Värme var aldrig något problem för henne. Hon kunde utstå olidliga temperaturer och svettades gjorde hon aldrig det heller. Hon hade inte ens lidit när hennes far pressat hennes ansikte mot spisplattan vid elva års ålder. Sådana där saker hade han gjort rätt ofta för att jävlas trots att han visste att hans dotter inte tog skada av det mer än psykiskt. Kanske var det just den psykiska smärtan han ville åsamka henne?

Rachael stängde av kranvattnet när ångan immat igen fönstret ovanför diskhon. Hon torkade kastrullen på den fläckiga kökshandduken och ställde den sedan på den varma spisplattan. Bruna bönorna hälldes ner i kastrullen med ett klafs, sen var det bara för kocken att vänta.

För ett ögonblick styrde Rachael stegen mot vardagsrummet, men vid närmre eftertanke valde hon att lydigt stanna kvar i köket. Hon ville inte reta upp sin far mer än nödvändigt genom sin närvaro. Det var bättre för båda två att hon helt enkelt höll sig ur hans åsyn så mycket hon bara kunde.

Är det klart snart eller?” ropade Stan tjurigt när tio minuter passerat på klockan. ”Rappa på lite!”

Rachael återkom till verkligheten efter att ha suttit och lekt med lågan från en tändare. Med en suck studsade hon upp från köksstolen hon suttit på. ”Alldeles snart!” ropade hon tillbaka.

Hon gick fram till spisen och konstaterade att den bruna sörjan i kastrullen var tillräckligt uppvärmd för att hennes far skulle bli nöjd. Med maten upplagd på en tallrik gick hon in i vardagsrummet för att servera.

Fan vilken tid det tog!” grymtade Stan missnöjt. ”Du vet att jag avskyr att vänta.”

Förlåt, Stan.” svarade Rachael kort och ställde ner tallriken på soffbordet bredvid fåtöljen. ”Vill du ha något mer?”

Nej”, sa Stan och började peta i maten. ”Försvinn nu ur min åsyn. Gå upp på ditt rum eller något.”

Rachael snörpte på munnen och vände sig sedan om för att återvända upp på sitt rum. Väl bakom sin stängda dörr slog hon mig ner på sängen som knarrade högt av hennes ringa tyngd. Magen kurrade och hjärnan snurrade. Hon kände sig trött till sinnet och utmattad i kroppen trots att hon inte hade gjort något ansträngande under dagen. Hon var van vid att gå hungrig då skollunchen var det enda riktiga målet på dagen som hon vanligtvis fick i sig.

Rachael måste ha somnat, för plötsligt vaknade hon med ett ryck av att hennes fars röst stormande i huset. Hon kunde inte höra vad han skrek, bara att han gjorde det. Röklukten fick hennes hjärta att snöra ihop sig. Hon hade glömt att stänga av spisplattan.

I full panik rusade Rachael ut ur sitt sovrum och vidare nerför trappan. Huset var fullt med tjock svart rök som gjorde det svårt andas. Stan stod och stampade panikartat i köksöppningen medan han såg på hur elden slukade allt i sin väg. Han hann inte rikta några ord åt sin dotter innan Rachael rusade in i eldssvådorna. Röken fick henne att hosta kraftigt men hettan som elden orsakade var inte värre än något annat. Dock stack det fruktansvärt i ögonen.

Rachael visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon skulle aldrig hinna hindra elden från att sprida sig vidare längst väggarna om hon skulle försöka dräpa lågorna med vattnet från kranen. Elden spred sig fortare än anat och snart omringades hon av den sprakande vreden.

Plötsligt, i samma stund som Rachael såg in i lågornas eldröda sken, var det som att tiden stannade. Rädslan drevs ut ur hennes kropp och med ens andades hon lättare än någonsin. Hon kände sig främmande levande. Hennes röda hår dansade i takt med att lågorna slickade hårtopparna och hennes bärnstensgula ögon fylldes av styrka. Känslan av total kontroll överbemannade henne, men ändå ryggade hon inte tillbaka. Istället sträckte hon ut armarna för att välkomna det som hon i så många år kämpat för att förneka.

Ett skrik lämnade Rachaels torra läppar i samma ögonblick som det omringande infernot absorberades av hennes tunna kropp och försvann i tomma intet. Utmattat föll hon ner på det sotiga golvet med ett tungt stön. Hon kröp ihop i fosterställning och försökte att skyla sin nakna kropp då kläderna slukats av lågorna.

Rachael hade aldrig i hela mitt liv känt sig så utblottad men ack så kraftfull på samma gång. Från den dagen visste hon vem hon egentligen var.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *